Den förste som omnämner titanmalm är engelsmannen William Gregor 1791, men namnet titanium döptes det till av den tyske kemisten Klaproth 1795. De första som lyckades var två norrmän, P. Farup och G. Jebsen, som 1908 genom att kemiskt bearbeta den på Norges västkust vanligt förekommande bergarten ilmenit (titanjärnoxid), som är en förening av titan/järn, lyckades experimentera fram användbar titandioxid. Nästan samtidigt lyckades två amerikanska forskare, Rossi och Barton, utveckla en nästan identisk process utan att man haft något medvetet samarbete.

Genom att bearbeta ilmeniten med svavelsyra, kokning och glödgning får man fram ett vitt pulver som ligger till grund för de olika titandioxidsorterna.
Eftersom titandioxid inte påverkar oljans torkegenskaper, såldes från början titandioxiden endast som färdigblandad 25%-ig pasta, där övriga beståndsdelar (förutom olja) bestod av zinkvitt och bariumsulfat (tungspat). Denna pasta började säljas efter första världskrigets slut 1918 och gick under namnet Titanvitt-pasta. Den första formen av titandioxid som man tog fram var anatas. Den hade den för-/nackdelen att den påskyndade nedbrytningen av oljefärgsfilmer utomhus vid UV-bestrålning, och färgytan kritade därför snabbt ned vilket gjorde att det behövde målas om snabbare.

Fördelen med detta var att man fick "renare" fasader, men samtidigt kunde det "rinna" vitt pigment ned över t.ex. stengrunden, vilket inte var acceptabelt. Vid kulörblandningar där titanvitten ingick, påverkade den även färgsättningen så att kulören "blektes ut" snabbare. Från 1938 har man använt en rutil form och genom att upphetta titanen till 1.000°C och låta den passera genom en luftström i en kollergång, vilket gör att syremolekyler fäster på pigmentet (TiO2) och gör det reaktivt. Detta innebär att man får ett vitt pigment som inte kritar, utan binder med andra pigment. Förutom bindningsförmågan ger de olika vita toner. Den anatasa formen ger en vit kulör som går i blåstick, medan den rutila formen ger en varmgul ton.
Den rutila formen säljs nästan helt ren i pulverform, men finns i många olika kvalitéer beroende på tillverkningsmetod, ändamål och tillverkare.

När man arbetar med linoljebaserade färger måste man komma ihåg att titandioxiden inte påverkar oljans torkegenskaper, och därför alltid räkna med att en viss minimimängd zinkvitt även måste ingå. På senare år har nedsmutsning av jorden blivit ett stort problem i allmänhet och av ytterfasader i synnerhet. I samband med detta har vi gjort prov med olika titandioxider i färdigfärg, och kunnat konstatera att man får en avsevärd skillnad i nedsmutsningsgrad beroende på vilken titandioxid man använder. I samtliga prov har använts rutil titandioxid. Nedsmutsningsgraden har varit från nästan helt smutssvart till obetydligt smutsad. Ett referensprov med zinkvittfärg var helt osmutsat. I inget av fallen var det svårt att avlägsna smutsskiktet med konventionella fasadtvättmedel.

I skrivande stund har vi ingen förklaring till skillnaderna, men misstänker att pigmenten kan ha olika laddning som gör att färgen smutsas olika. Vi hoppas att vi här skall kunna bidra med framtida forskning i ämnet. Titandioxid är idag det mest använda pigmentet i världen, och har den utan konkurrens största volymen av alla pigment. Det sägs att 1/8 av alla pigment som används är titandioxid.

Förutom som täckande pigment i olika målarfärger och lacker, används det även till färgning av papper, plast, tyger, emalj, kosmetika, tandkräm, chocklad, konfektyr samt även till kondensatorer, konstgjorda ädelstenar och som hölje på svetselektroder.