Zinkvitt är det pigment som ersatt blyvitt - först
vid invändigt måleri i mitten på 1800-talet,
men sedan också vid utomhusmålning under 1900-talet.
Zinkvitt är känt långt tillbaka i tiden.
Under medeltiden använde alkemisterna det som läkemedel
och det gick då under namnet lana philosophica, nihilum
album eller nix alba. Dock inte som färgpigment eftersom
man vanligen rev det i vallmoolja och denna kan knappast
fås att torka utan tillsatser av siccativ.
Det var först vid 1780-talet som den franske kemisten
Courtois i Dijon försökte starta en fabrik för
tillverkning av zinkvitt som ersättare för blyvitt.
Men på grund av det höga priset var det inte
konkurrenskraftigt och slog därför inte igenom.
Det var inte förrän vid mitten av 1800-talet,
när en känd målarmästare i Paris -
Ledaire, började riva zinkvitt i torkande oljor i större
mängd för att minska blyförgiftningen bland
sina målare, som det fick sitt definitiva genombrott.
Från 1930-talet har
zinkvitt funnits som halvfabrikat i form av färdigriven
pasta, och hade då i princip (tillsammans med
Titandioxid) helt ersatt blyvitt som vitt standardpigment.
Utvinningsprocessen går till så att man
hettar upp zinkmetall så den förgasas i en
vit rök, för att sedan låta en varm
luftström passera och ta med sig ångorna
in i ett system med kamrar. Zinken avsätter sig
på väggarna i kamrarna, och ju längre
bort desto renare zinkoxid. Även renheten på
den förgasade zinkmetallen påverkar kvalitén.
Man kan även få fram zinkvitt genom att få
zinkmalm att "rosta", men den kvalité
man då får fram lämpar sig inte för
färgtillverkning. Zinkvitt tillverkas och säljs
i generellt 3 kvalitéer: Grönt -, Rött
- och Vitt Sigill, där den finaste och vitaste
kvalitén utgörs av det Vita Sigillet. Denna
kvalité används nästan enbart i konstnärssammanhang.
|
Zinkvittpasta
|
Den lämpligaste kvalitén för tillverkning
av linoljefärg har man i det Röda Sigillet eftersom
det innehåller en liten andel bly, vilket hjälper
till att förtvåla linoljan och ge en motståndskraftig
färgfilm. Zinkvitt pigment skall förvaras torrt
eftersom det annars lätt tar upp fukt och bildar zinkkarbonat.
Dessa klumpar går inte att riva sönder och pigmentet
blir obrukbart till färgtillverkning.
Utomhus bör man undvika rena zinkvittfärger på
skyddade ytor där man inte får en "naturlig"
nedbrytning av färgfilmen genom UV-strålning
eller slitage, ett sådant ställe är t.ex.
undersidan av takfoten.
När zinkvittfärg åldras utomhus, utan ovanstående
påverkan, blir den hård och spröd, samt
spjälkar och "fjällar" av som små
fiskfjäll eller mjäll.
"Zinkvitt har i princip ingen täckkraft utan blir
laserande i linolja. Zinkvitt tillsätts inte heller
för att ge färgen en vit kulör utan för
att den kemiskt skall påverka linoljan så att
den bildar en stark färgfilm - det bildas zinktvålar.
Normalt tillsätts mellan 15-25 vikt-% zinkvitt till
färgen beroende på användningsområde
och linoljekvalité.
De färger som fick problem under t.ex. takfoten som
beskrivs ovan var byggda enbart med zinkvitt pigment vilket
innebar att färgen innehöll runt 40-45 vikt-%
zinkvitt för att den skulle bli något så
när täckande. Trots det blev den något laserande
vilket gjorde att man fick stryka fler lager för att
uppnå full täckning. Det är inte omöjligt
att detta kan ha bidragit till flagningen.
Den laserande effekten användes i bl.a. putsade trappuppgångar
som målades med linoljefärg och där man
dekorerade med linjer eller schabloner. Man målade
helt enkelt en eller två gånger med en ren zinkvitt
färg som botten och utförde sedan dekorationerna
ovanpå den. Effekten blev en viss djupverkan som gav
liv åt väggarna."
Fram till 1940-talet användes en zinkvittkvalité
med huvudsakligen runda pigmentkorn (nodulär), men
denna har ersatts av en kvalité med mer nålformiga
partiklar (acikulär) för att minska risken för
sprickbildning och krackelering.
|