Zinkvitt är det pigment som ersatt blyvitt - först vid invändigt måleri i mitten på 1800-talet, men sedan också vid utomhusmålning under 1900-talet.

Zinkvitt är känt långt tillbaka i tiden. Under medeltiden använde alkemisterna det som läkemedel och det gick då under namnet lana philosophica, nihilum album eller nix alba. Dock inte som färgpigment eftersom man vanligen rev det i vallmoolja och denna kan knappast fås att torka utan tillsatser av siccativ.

Det var först vid 1780-talet som den franske kemisten Courtois i Dijon försökte starta en fabrik för tillverkning av zinkvitt som ersättare för blyvitt. Men på grund av det höga priset var det inte konkurrenskraftigt och slog därför inte igenom. Det var inte förrän vid mitten av 1800-talet, när en känd målarmästare i Paris - Ledaire, började riva zinkvitt i torkande oljor i större mängd för att minska blyförgiftningen bland sina målare, som det fick sitt definitiva genombrott.

Från 1930-talet har zinkvitt funnits som halvfabrikat i form av färdigriven pasta, och hade då i princip (tillsammans med Titandioxid) helt ersatt blyvitt som vitt standardpigment. Utvinningsprocessen går till så att man hettar upp zinkmetall så den förgasas i en vit rök, för att sedan låta en varm luftström passera och ta med sig ångorna in i ett system med kamrar. Zinken avsätter sig på väggarna i kamrarna, och ju längre bort desto renare zinkoxid. Även renheten på den förgasade zinkmetallen påverkar kvalitén. Man kan även få fram zinkvitt genom att få zinkmalm att "rosta", men den kvalité man då får fram lämpar sig inte för färgtillverkning. Zinkvitt tillverkas och säljs i generellt 3 kvalitéer: Grönt -, Rött - och Vitt Sigill, där den finaste och vitaste kvalitén utgörs av det Vita Sigillet. Denna kvalité används nästan enbart i konstnärssammanhang.



Zinkvittpasta


Den lämpligaste kvalitén för tillverkning av linoljefärg har man i det Röda Sigillet eftersom det innehåller en liten andel bly, vilket hjälper till att förtvåla linoljan och ge en motståndskraftig färgfilm. Zinkvitt pigment skall förvaras torrt eftersom det annars lätt tar upp fukt och bildar zinkkarbonat. Dessa klumpar går inte att riva sönder och pigmentet blir obrukbart till färgtillverkning.

Utomhus bör man undvika rena zinkvittfärger på skyddade ytor där man inte får en "naturlig" nedbrytning av färgfilmen genom UV-strålning eller slitage, ett sådant ställe är t.ex. undersidan av takfoten.
När zinkvittfärg åldras utomhus, utan ovanstående påverkan, blir den hård och spröd, samt spjälkar och "fjällar" av som små fiskfjäll eller mjäll.

"Zinkvitt har i princip ingen täckkraft utan blir laserande i linolja. Zinkvitt tillsätts inte heller för att ge färgen en vit kulör utan för att den kemiskt skall påverka linoljan så att den bildar en stark färgfilm - det bildas zinktvålar.
Normalt tillsätts mellan 15-25 vikt-% zinkvitt till färgen beroende på användningsområde och linoljekvalité.
De färger som fick problem under t.ex. takfoten som beskrivs ovan var byggda enbart med zinkvitt pigment vilket innebar att färgen innehöll runt 40-45 vikt-% zinkvitt för att den skulle bli något så när täckande. Trots det blev den något laserande vilket gjorde att man fick stryka fler lager för att uppnå full täckning. Det är inte omöjligt att detta kan ha bidragit till flagningen.
Den laserande effekten användes i bl.a. putsade trappuppgångar som målades med linoljefärg och där man dekorerade med linjer eller schabloner. Man målade helt enkelt en eller två gånger med en ren zinkvitt färg som botten och utförde sedan dekorationerna ovanpå den. Effekten blev en viss djupverkan som gav liv åt väggarna."

Fram till 1940-talet användes en zinkvittkvalité med huvudsakligen runda pigmentkorn (nodulär), men denna har ersatts av en kvalité med mer nålformiga partiklar (acikulär) för att minska risken för sprickbildning och krackelering.